Mitt liv i korta drag

Förnuftet var en tid det viktigaste hos människan, det ansågs att vår moral styrdes av förnuftet. Det är den del av oss som tänker självständigt. Idag ser verkligheten annorlunda ut, vi tänker mindre och mindre själva. Om man idag inte vet hur man ska lösa ett problem finns det alltid information till lösningar, T.ex. om man inte vet hur man ska uppfostra sina barn finns det en expert som berättar hur man ska göra. Om man inte äter rätt, motionerar rätt, klär sig rätt, har ett fult hem till och med ett yttre som inte är rätt så finns de där, experterna, redo att rädda oss från oss själva.
       Men bidrar inte det till en form av lathet? Att vi inte längre orkar fråga oss själva vart sanningen ligger? Eller att vi inte vågar lita på oss själva? Utvecklingen om människans tänkande gick uppåt och framåt ända tills nu. Vi tror att vi tänker men vi fokuserar på fel saker. Oftast handlar våra liv om att bli lyckade och omtyckta. Alla vill synas och den nya bloggtrenden visar på att vi endast existerar när vi syns och hörs av någon annan. Det är en ständig kamp om den lilla platsen i rampljuset. Och får någon den, uppstår avundsjuka och en jakt på fel inleds för den som faktiskt vågar stå ut.
        Jag kom att tänka på detta genom en diskussion som uppstod i skolan. Vem är det som avgör om man är någon? Förr var det gud. Bara gud såg en så fanns man. Men hur är det idag? Är media vår nya gud? Något som växer sig allt större är konsumtionen, människorna i ett samhälle måste hållas nöjda. Genom att vi kan konsumera mycket tror vi att vi har vad som krävs för att få lycka. Om människan inte kunde konsumera skulle de börja göra andra saker som inte passar in i samhällets tänkta ramar, som att tänka till exempel. Vi kanske skulle ägna mer tid åt konst, att skapa, att förstå att vi har en viss struktur som leder oss dit vi ska. Vi har väldigt lite makt i våra egna liv och när människan är upptagen av att göra konsumtionsval orkar hon inte längre göra andra val.
       Envägskommunikationen bidrar till att vi blir mer och mer avtrubbade. Slår jag på nyheterna, får jag information där jag bara tar in. Hur ofta ventilerar man det som hamnar på näthinnan? Reaktionerna, vart tar de vägen? Först talas det om något mycket allvarligt som krig och mord, för att sedan handla om något kanske rent av roligt, eller absurt. Det är inte konstigt att vi sakta förvandlas till maskiner som är tänkta att inte reagera. Jag kan tycka att det vore intressant att införa det offentliga rummet igen. Coffee house kulturen, där man träffas på caféer och talar om det som har hänt, läser tidningar och böcker tillsammans. På antikens tid fanns det en träffpunkt dit alla som hade något att säga gick, de satt där och utbytte tankar med varandra. Det tror jag att människan idag behöver.

Vi kan lösa så mycket med våra egna resurser. Det finns inte ett enda rätt sätt, utan många!

Nu när mitt rum nästan snart är klart så har jag äntligen fått flytta ut alla mina grejer ur min lillebror rum. det jag inte tänkt på innan är hur fort lite damm samla och bildar dammråttor. När jag tog ut mina grejer låg det ifs dammelefanter där och spökade. Det fick mig att tänka på hur stora dammklumpar man måste ha lyckats samla på sig hos alla dom man en gång kände men som man liksom glömde bort. Det kan väl inte vara allt för bra för astman. Det kanske är därför alla old people alltid snackar om den där jävla astman. Fast vem vet, det kan ju bero på att de har så sneda ryggar så de helt enkelt inte orkar böja sig ner och ta bort elefanterna bakom soffan?


hur som helst, tiden går sjukt fort. Känns som det var igår allt som hände tidigare hände :P egentligen är det konstigt att man kommer ihåg allt som hänt i sitt liv, eller allt i stora drag kanske är en mer exakt förklaring. Jag läste någonstanns att alla celler i kroppen byts ut vart 8:onde år. Fast hjärncellerna kanske inte räknas till det, jag går ju bara natur så har inte så bra koll. Men om det nu skulle vara så att dom faktiskt byttes ut, skulle jag tro att jag var 8 år nu då :) rätt nice, var väl typ då jag var och knackade på emmas dörr och sa "Hallå!?!" :) *kyyssssssss



Bakrundsdansare till slagerhits på nyår var kanske jag och Rasmus bäst på!?

Själva grejen med ögonblick i livet är att det är vissa ögonblick som är svåra att glömma. De livsavgörande ögonblicken gällande ett förfluget ord eller en felblick kan ha oansade konsekvenser för den kommande framtiden.

Därför funderar jag just kring dilemmat med de minst oavgöranade ögonblicken utspelar sig, för de är väl de viktigaste?
Det kan vara ett sånt ögonblick när man inser att man inte haft beanisesås stående i skafferiet på minst ett halvår, när det behövs är det borta. Det avgör inte mitt liv men ger en anledning att hitta en ny utväg för vad jag ska äta till schitzeln.
I ett helt liv borde de små obetydliga ögonblicken ge ett bestående dilemma för framtiden och konsekvensen för framtiden.

Det är som att alltid vara närvarande på en teaterscen, det är det viktiga men inte det mest kritiska, det kritiska är att jag vägrar vara närvarande i verkligheten när de livsavgörande besluten tas och jag finner mig själv stående med den tomma känslan av att: "Här BORDE jag ha varit närvarande". Det är ett ganska okomplicerat svar på den frågan. Jag vågar inte vara allt för närvarande i verkligheten.
Jag har aldrig vunnit på det, dessutom är jag den som avskyr att förlora avsett vad det handlar om.

För att återknyta till de om oavgörande ögonblick finner jag mig alltid vilja välja annorlunda för det kan visa sig vara avgörande.