Något jag insåg efter ett bråk...
jag tänker inte ljuga, för jag kallar väl det aldrig ljuga. jag har aldrig ljugit, alltid talat halva sanningen, eller kanske luras ibland. hur som helst ska jag inte göra någonting av det. det ska vara ärlighet nu, och visst skrämmer det? när man står mitt i december-sverige och tvingas att vara ärlig och tråkig och dö lite halvt som människa varje gång man låtsas vara glad åt att det snöar.
hur som helst, jag tänker vara ärlig. fan vad mycket roligt du har framför dig. fan vad kul du kommer ha, och aldrig aldrig aldrig kommer du nog leva så mycket som nu. så passa på för all del, för fan, vad mycket vatten du kommer ta dig över huvudet. fan vad många människor som du kommer dra till nytta, fan vad många du kommer såra, fan vad många hjärtan du kommer slå sönder om man nu ska prata om hjärtan. men fan vad kul det kommer bli.
vi hade kunnat vara samma, du och jag. fast du är fyra månade för sent och du har allt det där framför dig som gjorde att livet man lever efteråt inte ens är värt att vara sugen på.
men tänk inte på det nu, för all del. man lever väl bara en gång, trots allt? och jag tänker inte dömma, och jag tänker inte ljuga. men när du har levt klart livet du bara lever en gång kommer allt att falla samman, men jag kommer inte dömma dig då. för du kommer behöva mig mer än någonsin, och jag ska hålla din hand alla dem nätterna du kommer ångra att du tog fel beslut på vägen.
och jag är övertygad om att du kommer tvivla och undra om det verkligen var värt det. och jag vet att det kommer ta fyra dagar tills du inser att du gjorde fel redan från start.
och jag tvivlar inte på att det kommer ta fem dagar tills du inser att, fan, det var nog jävligt värt det ändå.
Och -och- men så om sanningen ska fram så ska jag nog inte skylla allt på mamma...
